Hoppet hoppade av
Ibland känns allt bara så himla jobbigt.
Det känns piss.
Mycket att tänka på.
Jo, precis så känner jag mig nu.
Känns som min hjärna bara har massa skit i sig. Och den töms aldrig på det heller. All skit bara lagras för varje dag. Jag mår inte på topp just nu. Klart att blir bra. Men just nu är jag ledsen. Blir ledsen för jag vet inte vad jag vill. Vet inte var jag vill vara. Vet inte hur jag vill göra saker. Vet inte vad jag vill lägga mest tid på. Vet inget. Snälla du, kom tillbaka och rädda mig.
Man man får ju inte ge upp bara för man mår lite dåligt. Men blää, så här vill jag inte leva. Längtar tillbaka till Spanien, till och med till Gotland. Längtar tillbaka till förra veckan. Längtar ifrån nu. Men mest av allt längtar jag nog bort från pressen jag lägger på mig själv. Helt sjukt att jag ens står ut med mig. Börjar fundera på om man kan skilja sig med sig själv i någon vecka eller två. Borde kolla upp det. För det skulle kännas bra just nu. Märker att inlägget blir rätt långt, men bättre att skriva av sig än att stänga in sig, eftersom jag inte tvingar någon att läsa! För att längta tillbaka till det som var, är som att förlora det som är nu. Och det har jag verkligen ingen lust med att göra!
Så nu ska jag bara vara. Ska försöka tänka lite på vad jag vill göra med allt. Och bara försöka leva. För den chansen lär jag bara få en gång. Så jag hoppas innerligt att ni andra har det bättre än mig just nu! Och om ni inte har det, så kom ihåg att aldrig ge upp.
Love.
